John Bush tillbringade 48 år i Siam och Singapore under Rama IV och Rama V:s regeringstid och var kanske mer känd som kapten Bush กัปตันบุช, eller kapten John Bush กัปตัน จอห์น บุช, bland siameserna.

John Bush hade haft turen att komma till Bangkok efter att Siam skrivit under traktatet med britterna och amerikanerna, som öppnade Siams hamnar för internationell handel. Han anlände till Siam tidigt 1857 som sjökapten ombord på ett handelsfartyg, tillsammans med sin fru, och blev 1858 anställd i kunglig siamesisk tjänst som hamnmästare i Bangkok. 1865 grundade John det framgångsrika företaget Bangkok Dock Company บางกอกด๊อกกัมปานี som han ledde fram till sin pensionering 1893.

(Bangkok 1864)

Kung Mongkut hade insett sitt behov av västerlänningar som kunde styra virrvarret av fartyg i Bangkok och hade då vänt sig till kapten John Bush. John accepterade att bli anställd som kapten på de kungliga jakterna, ivrigt påhejad av den brittiske konsuln Sir Robert Schomburgk.

Genom sitt idoga arbete fick John först den kungliga titeln Luang Sakhon หลวงสาคร och därefter titeln Phra Wisot Sokoradit (Phra Wisut Sakhoradit) พระวิสูตรสาครดิฐ och till sist titeln Phraya Wisot Sakoradit (Phraya Wisut Sakhoradit) พระยาวิสูตรสาครดิฐ. Dessutom fick han gradbeteckningen amiral. De kommande trettio åren var John hamnmästare i Bangkok, som var en av Fjärran Österns största hamnar.

Siameserna tog inte bara emot utländska handelsfartyg utan ritade och byggde även egna fullriggade handelsfartyg och små experimentella ångfartyg och behövde erfarna män som kunde segla dem. Ingen var mer erfaren än kapten Bush och både Mongkut och Chulalongkorn använde hans tjänster vid ett flertal tillfällen.

Det fanns inga landsvägar i Siam vid den här tiden (och mycket få vägar i Bangkok) och kapten Bush ombads att transportera kungen till Bang Pa-In บางปะอิน med båt och 1868 till Hua Wan söder om Hua Hin หัวหิน. Den gången handlade det om en stor flotta av skepp från flera länder som skulle titta på en total solförmörkelse. Detta finns beskrivet i artikeln ”Mongkuts död” i detta avsnitt.

Kung Mongkut var den förste siamesiske kungen som reste vida omkring i sitt rike och hans son Chulalongkorn blev den förste kung som reste långväga över haven. Då han reste till Indien 1871 var det kapten Bush som fick äran att styra kungens eget ångfartyg Bangkok บางกอก. Du kan läsa mer om detta i avsnittet "Kung Chulalongkorn," artikeln "Kung Rama V (Chulalongkorn) (1868-1910)."

I sin position som kungens kapten träffade han säkert många viktiga personer inom den brittiska kolonialregeringen. Två år senare blev han ännu en gång kallad att segla kungens fartyg. Denna gång till Ang Hin อ่างหิน (en liten by vid havet norr om Pattaya) där kung Chulalongkorn tänkte bygga ett palats.

Att styra stora fartyg i dessa grunda vatten krävde stor skicklighet och även kapten Bush kunde begå misstag. Med en kung ombord kunde detta bli pinsamt. På vägen upp mot Ayutthaya bredde Chaophrayafloden plötsligt ut sig i ett område som kallades Lan Tae (Lan The) ลานเท. Förrädiska vindar svepte över vattnet här och kunde blåsa fartyg ur kurs.

Just detta drabbade den kungliga jakten HMS Vesatri (Ruea Phra Thi Nang Wesatri) เรือพระที่นั่ง เวสาตรี och hon drev upp på en dold sandbank där hon fastnade. Man blev tvungna att evakuera kungen till en eskorterande hjulångare och kapten Bush lämnades kvar ombord på den kungliga jakten för att få loss den.

(Den kungliga jakten Vesatri)

Det skulle dock bli ännu värre. Den över 70 år gamle amiralen beordrades 1890 att kommendera den kungliga jakten och segla kungen till Malaya. Genom en olyckshändelse seglade fartyget på några klippor och sjönk! John blev så förkrossad över sitt misstag, och kanske så rädd över konsekvenserna, att han reste ner till sin dotter i Singapore och skänkte henne alla sina tillgångar i Bangkok. Hur länge han stannade där vet jag inte.

I Bangkok hade John ett residens vid mynningen till kanalen Khlong Phadung Krung Kasem คลองผดุงกรุงเกษม, som var stort nog för att kunna ta emot en italiensk ambassad 1868, som hade kommit till Siam för att skriva ett nytt handelstraktat. Han hade också en annan fastighet på banken till kanalen Khlong Sathorn (Khlong Sathon) คลองสาทร, där många av de tidiga européerna valde att bosätta sig.

John var huvudsaklig aktieägare och direktör för Bangkok Dock Company och han köpte en tomt till företaget, där ett gammalt protestantiskt kapell till hörande Borneo Company (Borisat Boniao) บริษัทบอร์เนียว hade legat. Han lät också bygga ett hus vid Ang Hin som var tänkt att användas som pensionärsbostad. När John dog den 3 april 1905 var han oerhört förmögen och värd 1 240 000 baht i den tidens penningvärde. Hur mycket hans förmögenhet var värd illustreras av att man vid den här tiden kunde bygga ett hus för 10 000 baht och en kyrka för 50 000 baht!

Då kapten Bush och hans fru anlände till Bangkok 1857 bestod staden av den muromgärdade kungliga staden och inte mycket mer. Det fanns inga vägar och mycket få hus på torr mark. De flesta levde i flytande hus förtöjda vid Chaophrayaflodens bankar och kanaler.

För att ta sig fram i de träskmarker som i dag är Bangkok var man tvungen att använda sig av båtar. Kung Mongkut började utvidga staden, primärt genom att gräva kanalen Khlong Phadung Krung Kasem, bygga en ny stadsmur och den drygt tre kilometer långa vägen Charoen Krung vars yta var belagd med tegel. Bland västerlänningarna i Siam blev Charoen Krung känd som New Road. Kapten Bush var bland de första västerlänningarna som köpte en tomt i området.

(Charoen Krung 1896)

Bush var uppenbart en välkänd och populär man. Anna Leonowens beskrev honom som ”en glad engelsman med ett runt, rödblommigt ansikte” och att han var mycket snäll mot Anna och hennes son. De fick båda bo hos honom deras första natt i Bangkok och senare gjorde han dem många tjänster. Anna Leonowens har, som jag tidigare berättat, fått en egen artikel längre fram.

I sitt hus vid havet i Ang Hin tog John emot siamesiska skolpojkar från Assumption College โรงเรียนอัสสัมชัญ. Han välkomnade också utlänningar som kom till Paknam och såg till att de fick mat och dryck, bad och underhållning. Han var en gammal sjöbjörn och hans besökare läste gärna utdrag från veckotidningen The Times เดอะไทมส์ för honom då han börjat se allt sämre på grund av sin gråa starr.

John fick minst sex barn med två fruar. Hans första fru, Elizabeth Lawson Bush อลิซาเบท ลอร์สัน บุช, dog i Bangkok 1866. En av deras gemensamma söner efterträdde sin far som hamnmästare i Bangkoks hamn. John gifte sig därefter med en kvinna känd som Mae Plian แม่เปลี่ยน, som kan ha varit etnisk mon. Dessa mon påstods vara mer villiga att gifta sig med västerlänningar än de siamesiska kvinnorna och ansågs bli utmärkta hustrur. Även kung Mongkuts första fru var förmodligen etnisk mon.

John Bush och Mae Plian fick två barn, Victor och Victoria. Victor deltog i första världskriget สงครามโลกครั้งที่หนึ่ง som brittisk soldat, där han tyvärr stupade. Hans syster Victoria gifte sig och flyttade till Kalifornien รัฐแคลิฟอร์เนีย. 1986 kom Victorias son William till Bangkok för att leta efter sina thailändska släktingar och besöka det gamla familjehemmet på Captain Bush Lane ตรอกกัปตันบุช, där John Bush hade bott hundra år tidigare. Captain Bush Lane är i dag känt under namnet Charoen Krung Soi 30 เจริญกรุง ซอย 30.

(Huset på Captain Bush Lane)